×
En del av Stockholms stad
Teatersalongen
Konstnär: Ellen Bonomi
Konstnär: Ellen Bonomi

Film och video i teatern

Av Theresa Benér, teaterkritiker och kulturskribent

Bland alla sceniska element som samsas i en föreställning finns det ett som tycks förarga en del teaterkännare och konstnärer. Det är videoprojiceringar. Vi hör med jämna mellanrum vissa kritiker och regissörer utbrista att de är utleda på film och video i teater. De påstår att det är ett ytligt mode.

Jag häpnar. Det är lika obegripligt som att attackera ljus, ljudeffekter eller för den delen blankvers. Teater är ju en poetisk sammansättning av mänskligt liv och aktuell teknik – och film har hängt med på scen i hundra år, ända sedan Svenska Balettens succéer i Paris och Erwin Piscators politiska uppsättningar i Berlin.

Videofilm har tack vare digital teknik blivit ett smidigt och formbart element i scenkonsten. Ledande scenauteurer som Katie Mitchell, Ivo van Hove, Krzysztof Warlikowski, Susanne Kennedy, Christiane Jatahy och Krystian Lupa integrerar i princip alltid förproducerade filmsekvenser och/eller liveinspelade projiceringar i komplext fördjupande gestaltningar.

Brittiska Katie Mitchell har de senaste tio åren gjort ”filmteater” till sitt signum. På scenen utspelas olika delhandlingar som filmas och liveprojiceras över scenen, som ett sammanhängande narrativ. Ljud och tal – ofta en berättarröst – spelas in live och mixas in i filmen. Med denna estetik belyser Katie Mitchell klyftan mellan det fragmentariska liv som pågår i nuet och vårt sätt att väva samman berättelser om det.

I filmspråket påverkas vi åskådare av den genre som används. Katie Mitchells senaste uppsättning, La maladie de la mort (Théâtre des Bouffes du Nord, Paris), efter Marguerite Duras Dödssjukan, skapar en svartvit film parallellt med scenens skildring av en komplicerad erotisk relation mellan en man och en kvinna. Deras känslolösa sex i ett hotellrum på scenen förstärks i filmens bildbeskärningar till något än mer tvångsmässigt och kvävande.

Mitchell, som är uttalat inspirerad av Bergman och Tarkovskij, har utvecklat ett fullödigt bildspråk och gör ofta sina liveprojicerade filmer till psykoanalytiskt färgade inre monologer.

Mitchell, som är uttalat inspirerad av Bergman och Tarkovskij, har utvecklat ett fullödigt bildspråk och gör ofta sina liveprojicerade filmer till psykoanalytiskt färgade inre monologer. Hennes tyska uppsättningar, nu senast den mästerliga Schatten (Eurydike sagt) av Elfriede Jelinek på Schaubühne Berlin, har kvinnliga huvudpersoner vars tankar och upplevelser vi följer inifrån via dessa inträngande filmer.

Brasilianska Christiane Jatahy har blivit alltmer uppmärksammad i Frankrike. Hon är just nu artiste associée på Odéon-Théâtre de l’Europe, där hon i vår haft framgång med en Odysseusadaption, Ithaque – Notre Odyssée 1. Jatahy gör ett okonventionellt grepp då hon delar publiken och placerar oss på två sidor om en scen. Ridåer avskärmar i mitten av scenen, så att halva publiken först följer ena sidan av ett skeende, sedan byter plats och får se det som utspelats simultant på andra sidan ridån. Vi följer på ena sidan Odysseus på väg hem, på andra sidan den väntande Penelope.

I sista akten öppnas mittridån och alla agerar samtidigt på scenen som successivt håller på att översvämmas av vatten. Här utspelas flyktingtragedier och våldsamma konflikter som filmas och projiceras likt nyhetssändningar. Ingen kamera återger någon helhetsbild utan mest närbilder av dramatiskt tacksamma våldsamheter. Här uttrycker Jatahy hur vi via media tenderar att framhäva det spektakulära våldet. De verkliga, långsiktiga hoten gör sig inte bra på film. Vattnet som kommer smygande – klimatförändringar – kan ingen stoppa och till sist flödar det ut bland publiken.

Christiane Jatahy använder film och video på olika sätt i sina uppsättningar: 2017 hyllades hennes tolkning av Jean Renoirs filmklassiker La règle du jeu, som inleddes med en 25 minuter lång film där rollfigurerna anlände till Comédie-Française för att delta i en fest. Filmen följde dem runt i teaterhuset innan de anlände på scen.

Detta grepp, att utvidga scenen genom att filma och liveprojicera från lager, kontorsrum och kvarteren runt teaterhuset, har länge använts av exempelvis tyske kultregissören Frank Castorf, och polske mästerregissören Krystian Lupa gör likadant i sin aktuella scenversion av Kafkas Processen (Nowy Teatr, Warszawa). I filmsekvenser ses Herr K irra off-stage genom teaterns/rättsmyndigheternas vindlande, underjordiska gångar. Lupa och andra regissörer låter också liveprojiceringar skapa dubbla perspektiv på rollfigurer eller rannsaka dem i närbild.

Polske Krzysztof Warlikowski och den franske videodesignern Dénis Guéguin har ett rikt kreativt samspel, sedan många år. Guéguins liveprojiceringar kan skapa rent hallucinatoriska, identitetsupplösande dubbleringar av gestalterna på scen, svindlande förstärkta av speglar och reflekterande fönsterväggar. Ibland presenterar han också sofistikerade förproducerade videoverk.

Till Warlikowskis scentolkning av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, Francuzi (Nowy Teatr, Warszawa), har Dénis Guéguin skapat ett självständigt videoverk som visuellt uttrycker långa passager ur romanen. Det ligger som en undermedveten ström genom hela föreställningen och återger i ett rikt, stiliserat bildspråk, ibland med animationer, Prousts motiv från djur- och växtriket liksom hans utläggningar om homosexualitet.

Detta är bara några aktuella exempel på olika slags bruk av film och video i teatern. För egen del hoppas jag att detta konstnärliga uttryck ska användas och utvecklas vidare av allt fler. Med ljud och bild kan scenen utvidgas i det oändliga – allt för att vi ska få se oss själva i ett större sammanhang.