×
En del av Stockholms stad
Teatersalongen
Illustratör: Josefin Englund
Illustratör: Josefin Englund

I upplevelsens tjänst

Av Anna Berg, dramaturg och styrelseledamot i Svenska ASSITEJ och Bibu AB

Ordet skolteater har något ålderdomligt och präktigt över sig. Det får oss att tänka på sagospel med sensmoral, duktiga berättelser i uppfostringssyfte. Idag säger vi hellre barn- och ungdomsteater, men faktum är att de allra flesta föreställningar som vänder sig till en ung publik spelas för elever under skoltid och alltså är just skolteater. Så vad har konstnärliga upplevelser för plats i skolan idag? Många hävdar att de har minskat eller blivit mer styrda.

Samtidigt har barn- och ungdomsteatern blivit mer politisk eller i alla fall mer politiskt laddad. Igen, kanske ska tilläggas. Ambitionerna att nå ut demokratiskt vilar på sjuttiotalets kulturpolitiska idéer om decentralisering och barnets rätt. Sjuttiotalet är en epok som scenkonsten visserligen gärna ser tillbaka till med viss nostalgisk vurm, men lika mycket med genans. Dåtidens plakatteater håller vi oss för goda för idag - eller? Vi värnar individens frihet och reflektionsmöjlighet, säger vi. Men vad betyder det?

För att kunna hävda konstens självklara plats i skolan måste vi först vara på det klara med vad vi menar när vi pratar om konst – oavsett konstform. Om vi skulle motivera scenkonst i skolan med andra argument än som bärare av fakta, underhållning eller ren kulturhistoria – vad är det då? Vad är grejen med konst?

Konstens unika värde

Konstens unika värde är att den erbjuder sin mottagare självspegling. Vad vi än tycker om en föreställning, vad den än får oss att känna, tänka, undra, så är den en reflektionsyta som våra egna tolkningar och värderingar studsar emot. Om vi får syn på dem kan vi förstå något om oss själva. Konsten ställer sig så att säga i upplevelsens tjänst, påstår eller undrar något, för att vi ska få upptäcka våra egna reaktioner. Konsten är rituell: något yttre som hjälper oss att få syn på något inre.

Med den hållningen kan konst aldrig ersättas av fotboll eller pannkakor, bara vara en kul paus i den vanliga undervisningen. Inte heller går det att ersätta den konstnärliga upplevelsen med ett reportage eller en föreläsning som vill ha åhöraren på sin sida. Konsten är subjektiv, den hävdar ingen sanning. Den vill hjälpa oss att undersöka vår egen sanning. Var och en av oss.

Det är här det blir intressant att lusläsa skolans styrdokument, de som sätter ramarna för undervisningen. Inte för att vi ska anpassa konsten, utan för att hitta stöd och argument för den konst som är fri och frigörande. När effektivisering och mätbarhet hålls för heliga och det blivit rumsrent att se allt genom ett instrumentellt raster är varken skolpolitiken eller kulturpolitiken något undantag. I läroplanen lyser ordet konst med sin frånvaro och det som tidigare hette skapande lärande kallas idag entreprenöriellt lärande. Estetiska lärprocesser ska visserligen genomsyra alla skolämnen, men riskerar att, mer än något annat, bli medel för kunskapsinhämtning; på kemin dansas molekyldans och på historielektionen dramatiseras Gustav Vasas trontillträde.

Till innehållet har teman som identitet och jämställdhet blivit vanliga inom scenkonsten för barn och unga, teman som går att läsa politiskt. Då är det lätt hänt att vi börjar argumentera också för konstens effekter i form av sakpolitiska vinster som inkludering, ökad kunskap, bättre hälsa eller varför inte konst som bärare av ideologiska ställningstaganden. Men vad missar vi då?

Fyra aspekter av konst

Det finns en matris, som har hjälpt mig att se det här tydligt. Det är pedagogikprofessor Lars Lindströms definition av konst i relation till kunskap, som han delar in i fyra olika aspekter: kunskap om konst, kunskap i konst, kunskap med konst och kunskap genom konst.

Kunskap om konst är sådan vi kan läsa oss till. Picassos blå period, vad Virginia Woolf menade när hon skrev Mot fyren och vilken tid Isadora Duncan verkade i hör till den kunskap om konst som anses vara kulturbärande. Kulturell kanon, finkulturell bildning och vikten av ett gemensamt kulturarv tar alla avstamp i aspekten kunskap om konst. Men sådan kunskap hjälper oss inte att uppleva konst.

Kunskap i konst får vi bl a genom skolämnena bild och musik. Vi lär oss spela instrument, sjunga i kör, läsa noter. Färglära och rita perspektiv. Med träning övar vi upp våra färdigheter, lär oss hantverket och att urskilja nyanser. Kulturskolan bygger hela sitt uppdrag på kunskap i konst. Ofta är det också själva utförandet som bedöms när vi skiljer mellan professionella konstnärer och amatörer. Men sådan kunskap är inte detsamma som att kunna uppleva konst.

Den tredje aspekten, kunskap med konst, har fått ett uppsving i och med de estetiska lärprocesserna i grundskolans alla ämnen. Konstnärliga uttryck som metod för att lära sig något kan vara allt ifrån att sjunga en ramsa om årets månader till att se en teaterföreställning om förintelsen. Molekyldans och historiespel, som nämndes ovan, är typiska exempel på kunskap med konst. Det blir instrumentell konst, verktyg för kunskap som inte hjälper oss att uppleva konst. Risken finns att det snarare blir kontraproduktivt, att vi som publik skolas in i att det finns rätt och fel, ett facit för våra upplevelser.

Att uppleva konst

Den fjärde aspekten är den som jag och många med mig anser vara grejen med konst: själva upplevelsen. Kunskap genom konst. För med upplevelsen kommer också mötet med det inre och insikten om vem en själv är i relation till andra, till samhället, till samtiden. Om jag reagerar så här på detta konstverk, vem är jag då – till skillnad från dig? Till skillnad från allt det som är utanför mig. Om vi dessutom kan formulera det, så har vi kommit en bit i ett demokratiskt samtal. Det demokratiska med teater i skolan ligger då inte i innehållet – utan i det individuella mötet med det, i möjligheten att se varandras tolkningar och att formulera oss själva i relation till dem.

Det demokratiska med teater i skolan ligger då inte i innehållet – utan i det individuella mötet med det, i möjligheten att se varandras tolkningar och att formulera oss själva i relation till dem.

Läroplanen lyfter fram de tre första aspekterna, men nämner knappt den fjärde. Det går att hitta argument för konstnärliga upplevelser bland skolans övergripande mål, men då i formuleringar om demokratiska samtalsmetoder, reflektion och individstärkande aktiviteter. Konstbegreppet får vi läsa mellan raderna eller till och med bända in med våld.

Det finns enkla metoder och modeller för att tolka konst och för att värna den individuella upplevelsen, men lärarutbildningarna lär inte ut dessa, inte heller hur pedagoger kan stötta eleverna att tolka hellre än att tycka. Många lärare känner sig obekväma med hur de ska samtala om en föreställning med klassen efteråt, särskilt om de själva inte förstått eller tyckt om den – utan att inse att detta att inte tycka om någonting också är ett möte.  

Vi som arbetar med barn- och ungdomsteater framhåller gärna att den är demokratisk eftersom den vänder sig till alla elever, oavsett samhällsskikt, hemförhållanden och geografisk hemort. Det är förstås en sanning med modifikation. Redan vid en ytlig översikt ser vi att det är de redan kulturstarka kommunerna eller skolorna som ser mest teater och ofta hänger engagemanget på enstaka eldsjälar snarare än på skolledningens förståelse och prioriteringar. Oviljan att prioritera konst och kultur i skolan, eller oförmågan att formulera varför den är nödvändig, är symtom på konstens plats i samhället i stort. Jag tycker att det märks i de konstdebatter vi har och på hur politiker, skolledare och debattörer argumenterar.

Sorgligt nog spelar det ingen roll hur mycket konst eleverna utsätts för om de inte också kan ta emot den; övning i att teckentyda, självförtroende nog att lyssna på genklangen inombords. Tillfällen att prata om konst som just konst.

Den känsliga frågan är: hur välformulerade är vi själva? Att tro att konsten talar för sig själv utanför teaterns väggar är både naivt och elitistiskt, likaså att förlita sig på att någon annan ska hävda konstens nödvändighet. Vad är det som motiverar att vi kostar pengar, att vi finansieras av skattemedel, att vi ska ta plats på en offentlig arena? Det måste vi kunna svara på om konsten fortsatt ska vara fri. Om konsten ska vara mer än pynt eller plakatpolitik. Om konst i skolan inte ska konkurreras ut av pannkakor och molekyldans.