×
En del av Stockholms stad
Teatersalongen
Konstnär Tuva Larsson, Nyckelviksskolan
Konstnär Tuva Larsson, Nyckelviksskolan

Till publiken. Om varför jag vill organisera er.

Av Ebba Petrén

I vanlig teater, ja, sån som man sitter ner och tittar på, så pratar vi utövare om er som publiken. Ni tycker, tänker och tar del av det vi gjort. Publiken. Vilka är ni? Vad vill ni? Vi undrar och gör undersökningar och inte sällan hör jag i teatrars korridorer att ”det där kommer publiken gilla” eller ”det där vill inte publiken vara med om”. Fast under tiden ni är inne i salongen spelar det faktiskt inte så stor roll. Ni är mer eller mindre fast oavsett vad ni vill eller tycker, bundna att uppleva scenens verklighet från början till slut. Eventuell avsmak och ovilja hos er kan till och med vara något vi vill uppnå. Om sådant uppstår är det något ni ska hålla inom er, för att inte störa övriga. Inte för att vi låser dörrarna efter att ni gått in, eller förbjuder er att reagera, men salongsplatsen med folk på båda sidor om er och ännu mer folk på en scen framför er, är i sig en rätt låst sits. Att resa sig och gå är obekvämt på så många sätt. Att protestera mot scenens förlopp är oftast dumt. Ni vet ju att det bara är teater. Denna låsning och tystnad kan vara nog så användbar för oss konstnärer, som tecken i våra verk. En tyst församling. Alla blickar som riktas mot ett och samma ting. Det är starka bilder ni kan skapa.

I ett deltagande verk blir ni kött och blod på en helt annan nivå. Det spelar roll vad ni vill, inte bara innan och efteråt, när vi tjuvlyssnades bakom en ridå kan höra er eller när vi kollar antal köpta biljetter, utan just under själva föreställningsakten.

Men jag är en av dem som arbetar med att göra scenkonst som ni tar del av genom era egna handlingar, snarare än genom att tolka andras sceniska handlingar. Några samtida ord för att beskriva detta är deltagande, deltagarbaserad, immersive, participatory, interaktiv, hörlursbaserad, omslutande, medskapande eller upplevelseinriktad scenkonst. Etiketterna visar dels att sätten på vilka publiken aktiveras skiljer sig åt, dels att formen är så pass viktigt att den behöver nämnas, ofta redan i de första raderna av en föreställningsbeskrivning. En konsekvens av att arbeta med sånt här är att ni, publiken, inte längre kan vara en massa. Ni blir personer med vilja, rörelseförmåga och valmöjligheter. Samma saker ni på sätt och vis befrias från när ni sätter er i den vanliga salongen. I ett deltagande verk blir ni kött och blod på en helt annan nivå. Det spelar roll vad ni vill, inte bara innan och efteråt, när vi tjuvlyssnades bakom en ridå kan höra er eller när vi kollar antal köpta biljetter, utan just under själva föreställningsakten.

Jag har i min masteruppsats kallat det för att jag använder publikens kroppar som material. I mitt jobb ställer jag frågor som: Hur ska ni röra er? Vad ska ni kunna se? Ska ni ens se? Ska ni kunna ta på eller flytta på saker? Hur ska dessa saker landa i era händer? Ska ni kunna påverka innehållet och till vilken grad? Finns instruktioner? Hur förmedlas de? På vilket språk? Vad händer om instruktionerna inte följs? Ska ni kunna välja att avstå? Ska aktörerna kunna säga nej till vad ni gör? Vad dras ni mot, vad backar ni från. Alltså konkret. Vad gör ni? Hur rör ni er? Ska ni få göra det? Ska alla behöva göra samma? Ska ni själva kunna välja?

Det är en massa logisitik, låter det som, att göra verk med aktiv publik. Men tittar jag närmare, är det också något mer. Frågorna här ovan skulle kunna ställas av någon i färd med att konstituera grundlagar för ett land, tänker jag för mig själv. Frågorna handlar om att välja vem och vad som får ta plats och vad inte. Det är politiska val. Det är förstås också dramaturgiska val eftersom det handlar om att styra upp tid och rum. Det är estetiska val för det handlar om att välja vissa sinnliga sätt att närma sig ett verk och välja bort andra. Det är inte ett land jag strukturerar utan ett konstverk. Det finns inga krav på mig att vara jämlik eller demokratisk i mina val. Men mitt verk ska bebos av er, dess besökare, och ni ska kunna ta plats i de situationer av samspel jag föreslår. För häri ligger mitt konstnärliga intresse. Att praktiskt utforska gemenskapen, organisationen och spelreglerna. De till ytan logistiska frågorna måste få djupa genomtänkta konstnärliga svar. Jag vill organisera er. Jag vill spela med er blick, er rörelseförmåga, ert handlingsutrymme. I alla fall tillfälligt, under tiden ni är mottagare för mitt verk. Jag vill göra det, för att jag själv behöver detta spelutrymme i mitt liv. Jag menar, jag är också publik ibland. Och att inta publikens perspektiv är dessutom ett av mina viktigaste konstnärliga metoder.

Något jag tänker på när jag går in i deltagande verk som publik, är att göra det med viss tillförsikt och distans till mig själv som färdig och fast person. Inom den tillfälliga värld som konstverket bygger upp, kan jag ompröva mig själv. Jag får lov att testa att organisera mig själv i en annorlunda ordning. Kanske samspela med andra som jag inte brukar. Eller göra precis som jag brukar fast i ett annat tempo, så att andra saker blir synliga. Det kan låta pompöst, men förmågan att sätta sig in i ett nytt skeende och agera, är en förutsättning inte bara för lek, spel och filosofisk spekulation utan även för politisk förändring.

Så är ni fortfarande publiken? Eller är publiken död, som jag hörde någon utropa på en konferens om dramaturgi i höstas? Kanske är ni döda, om man med döda menar att ni kan gå igen i många olika former, inta många olika kroppar, återvända, spöka, hemsöka och resa i tiden, för att sedan försvinna igen. Och när ni är borta står jag kvar i teaterkorridoren och undrar. Vad var det ni gjorde? Vad var det som hände?

 

Ebba Petrén arbetar med scenkonstkollektivet Nyxxx. Under höst och vinter 2018 gjorde de Tolv talande dockor: Undersåtarna i samarbete med Orionteatern, den turnerande klassrumsföreställningen Tolv talande dockor: Känslorna och Someone You Trust i samarbete med Skogen. Under våren 2019 arbetar Ebba som interaktiv dramaturg till föreställningen Kropp och straff av Public Plot och skriver manus till föreställningen Fallet Exet av Nyxxx med urpremiär på Teater Västernorrland.